Skolstart

I augusti började Lillis i förskoleklass.
Redan innan sommaren hade jag lämnat in ett eget intyg om att han skulle serveras glutenfri kost. Det var inga problem, man behöver inte längre läkarintyg för att utesluta viss mat i skolor och förskolor.
Skolsköterskan ringde och ville veta hur de skulle agera om han fick fel mat. Jag förklarade läget, dvs. att han får humörsvängningar, blir nedstämd och/eller hyperaktiv. Hon hade inte hört talas om det som kallas "doldallergi", men det var inga problem för dem.
Strax efter skolstarten började vi se att Lillis inte var sig själv längre. Han blev otroligt trött, men kunde inte koppla av. Hans humör växlande dramatiskt, mest var han arg och ledsen.
I september blev jag allt mer trött och handfallen. Vi forstod inte vad som hände. Vi utredde alla håll... Kanske var det alla nya intryck, kompisar, lärare, dagarna i skolan och på fritids...?!
Från andra håll hörde vi att "Så är alla när de börjar skolan.", men i slutet av september kunde jag inte ta den kommentaren längre. "Om det var så här för alla barn att börja skolan så skulle inga barn gå där."
Då hade vi totalt förlorat sonen. Han grät när vi väckte honom, vi fick dra på honom kläderna, äta frukost i bilen. Och sen hämta en kille som med ögonen visade att "äntligen, nu kommer alla känslorna...!" sen bara han var arg och grät hela eftermiddagen. Saker flög runt honom, han rev och slet i allt, skrek och kastade sig handlöst fram och tillbaka, skrek "Vill ni jag ska dö eller!"

Jag var helt slut som mamma. På onsdagens ridning var jag bara en zombi, fick bära en sonen (som inte gav sig utan skulle in!) in till stallet. Efter lektionen kom ridläraren fram och sa: "Jag tycker att Theo ska byta till en lättare grupp, han har slutat att lyssna på vad jag säger och det kan bli farligt."
Då bröt jag ihop på hemvägen. Ringde mannen och sa att nu måste vi göra något.
Jag började med att sjukskriva oss båda två på torsdagen och fredagen. Nu skulle jag bara vara med Theo och försöka få ut från honom vad som kändes så jobbigt.
Jag letade upp telefonnummer till BUP, skolsköterskan, adoptionsrådgivarna och mailade till min chef att jag kommer behöva gå ner i tid (så att vi skulle kunna hämta Theo direkt efter skolan).

På fredagen började vi märka av en förändring. Han blev allt bättre igen.
På söndagen sa jag till min man att "Det var ju precis så här det var när vi testade i mars med gluten mat."
Då slog det mig att vi inte sagt till på skolan om att utesluta havre.
Så jag skrev ett nytt intyg om att utesluta även havre och vetestärkelse och lämnade in på måndagen. På tisdagen ringde skolan och checkade av läget. Jag pratade med förskolläraren som bekräftade att han fått havreknäckebröd, jag sa att "Men det skulle ju vara konstigt om det skulle påverka så mycket, han äter ju knappt något bröd." Men då sa hon: "Va?! Inte äter bröd? Han äter massor här!"

Då var det som en sten släppte och jag blev bara så glad, "Då måste det ju vara det!"
På fredagen satt jag och mannen igen och tittade på sonen som sov gott i min famn. "Hur kan det vara så?! Det är så fantastiskt!"
Vi hade fått tillbaka våran son igen, glad, lugn, pigg, pratglad!

NU behövde ingen mer övertyga oss! Vi vet nu att han tål inte gluten, havre och vetestärkelse!